Jag står inte ut
Kategori: Verklighet
Kan jag slippa bara en liten stund. Får jag krypa ut och bara ligga bredvid dig en liten stund. Inte behöva känna dig. Inte behöva vara i symbios med dig. Får jag blunda, jag vill inte se dig.
Vi har varit tillsammans så länge. Jag står inte ut. Men jag klarar mig inte själv. Inte utan dig. Utan oss. Utan dig är jag ingenting.
Jag har försökt. Som jag har försökt. Att tycka om dig. Att tacksamt ta emot allt du gör för mig varje dag. År efter år. Vi ger. Och vi tar. Vi sover i samma säng. Men jag kan inte acceptera din närhet.
Förlåt. Förlåt för att jag skadat dig. Sårat dig. Inte låtit dig vila när du behövt. Jag vet att jag inte kan gottgöra dig nu. Och jag vet inte om jag kan förändras.
Det är inte bara hopplöst. Korta stunder älskar jag dig. Är det lycka. Jag lever för de stunderna. Vi lever för de stunderna. Vi. Jag menar jag.
Mina psykologer har sagt att vi måste försonas för att livet ska bli uthärdligt. Ingen kan leva med en sådan dysfori. Så säger de. Du och jag ska vara en och samma.
Jag är rädd att processen är för trög. Jag är rädd att vi inte kommer försonas förrän vi är nästan döda. Och då. Då spelar det väl ändå ingen roll.
Jag minns inte tiden då vi levde ihop och jag stod ut. Om den tiden har funnits. Jag ska försöka. Jag vill vara lugn. Låta dig andas ifred.
Men snälla. Kan jag slippa bara en liten stund. Får jag krypa ut och bara ligga bredvid dig en liten stund. Inte behöva känna dig. Inte vara i symbios med dig. Får jag blunda, jag vill inte se dig. Förlåt. Jag menar mig.
